frilin

Jag vet nästan inte var jag ska börja. Är fortfarande som ett nervvrak. Ena stunden är jag glad, andra ledsen. Tredje i panik osv.. Jag får fortfarande inte behålla maten vilket är fruktanvärt jobbigt. Hoppas verkligen att detta blir bra, för oss båda och för oss. Helst vill jag bara be om ursäkt och fortsätta, men samtidigt så tror jag att största möjligheten att hitta igen det vi haft får vi genom att inte ta varandra för givet och klara detta tillsammans.

Lägenheten är ingen skönhet, men det ska väl gå lösa. Saker ska delas och det blir inte roligt. Har fått permis från jobbet tom måndag och ska försöka landa och få i ordning lite. Sen ska jag bjuda dit Lars på middag. Vi har pratat mycket. Vi är bästa vänner, allra bästa vänner. Först var jag ledsen. Sen han. Men nu tror jag att vi är på ungefär samma stadie. Jag hoppas det.

Nu vill mamma att jag ska komma och fika, eller iaf hålla henne sällskap!
Frida